"Parkinsons lag" är principen att arbete expanderar så att det fyller den tid som är tillgänglig för dess fullbordande.
Alltså: Det du ska göra tar den tid du ger det.
Människor (du också!) uppfinner så att säga arbete åt sig själva. Och för det mesta helt i onödan.
Parkinsons lag formulerades av Cyril Northcote Parkinson, en brittisk historiker och författare, och publicerades först i en artikel i "The Economist" 1955.
Lagen baseras på Parkinsons erfarenhet av arbete inom den brittiska statsförvaltningen.
Det innebär att om du ger dig själv en vecka för att slutföra en tvåtimmars-uppgift, då (psykologiskt sett) expanderar uppgiftens komplexitet för att fylla hela den veckan.
Det kan bero på att fler personer blir inblandade, onödig perfektionism uppkommer, eller att andra mindre viktiga aspekter av uppgiften ges mer uppmärksamhet än nödvändigt.
Parkinson märkte att antalet anställda inom en byråkratisk organisation ökade varje år oberoende av den mängd arbete som faktiskt behövde göras. I sin artikel i "The Economist" illustrerade han detta med humor och insikt, och påpekade att tjänstemän vill multiplicera underordnade, inte rivaler, och de gör arbete komplicerat så att det ser nödvändigt ut. Resultatet är att administrationen växer av sig själv och utan någon korrelation till det faktiska arbetet som behövs för att fullgöra organisationens uppgifter.
Parkinson konstaterade att detta inte bara var ett fenomen inom den offentliga sektorn utan kunde ses i alla stora organisationer.